Detta är en alldeles sann saga om hur det kan gå till när skrupelfria postchefer bestämmer sig för att till varje pris genomföra besparingar utan att bry sig om hur mycket besvär de ställer till.

Det var en gång ett idylliskt litet samhälle i nordvästra Skåne. Som du kanske vet är Skåne ett av Sveriges mest tätbefolkade områden och del av det folkrikaste området i hela Skandinavien. Här levde människorna sina liv utan att ana den gryende ofärd som snart skulle drabba dem. På Posten smiddes det nämligen ondsinta planer.

Det hela tog sin början en måndag i Maj då en man som vi kan kalla Lars som vanligt hämtade sin post. Lars hade en väldigt fin postlåda som han var väldigt nöjd med. Den var av plåt och rymde en massa post och dagstidningar. Den hade dessutom ett bra lås och var fastgjuten i marken så den skulle vara riktigt stabil. Just den här dagen hade Posten skickat ett brev till Lars. I brevet stod det att Posten tänkte flytta Lars postlåda till andra sidan vägen. Det stod inget om när och varför och hur det skulle göras och Lars undrade hur dom skulle klara av att flytta hans fastgjutna postlåda. Han tänkte att han skulle ringa till Posten någon gång senare i veckan när han hade tid och fråga.

Men redan dagen därpå kom det två hopplöst opraktiska amatörsnickare i Postens uniformer och började sätta upp nya postlådor på andra sidan vägen. Undras om dom inte har lite väl bråttom nu, tänkte Lars och gick ut för att prata med de båda postanställda. Lars konstaterade snabbt att den ene inte verkade veta vilken ände av skruvdragaren som man skulle skruva med och att den andre var en ruskigt otrevlig person. Den otrevlige postanställde, som var till förvillelse lik en brevbärare, sa till Lars att nu hade Posten bestämt att sätta upp en ny postlåda dit Lars post skulle delas ut och att det minsann bara var att acceptera det. Det tyckte inte Lars lät särskilt bra, speciellt inte eftersom de postlådor som sattes upp var riktigt dåliga, fula, grå och inte gick att låsa. Lars tänkte att det nog var något Posten hittat billigt på någon loppmarknad, eller kanske nått konkurslager. Den otrevlige postanställde sa att om Lars inte var nöjd så fick han ringa och prata med den lokale postchefen Mats Bertram. Det gjorde Lars.

Fast först passade Lars på att ringa till Tidningsbärarna, som delar ut tidningar där Lars bor. Lars tänkte nämligen kolla upp om det gick att få morgontidningen till en låda på andra sidan vägen så att han kunde få både post och dagstidning i samma låda precis som tidigare. Posten hade ju inte alls brytt sig om att kolla upp sånt som tidningsutbärning när dom beslutade att flytta postlådor. Lars tyckte det var dåligt av Posten att inte ha bättre koll än så. Posten ska ju vara proffs på distribution och logistik. Lars fick minsann jobba för att hitta telefonnumret till tidningsbärarna, men efter ett tag så hittade han rätt nummer och fick prata med en anställd på Tidningsbärarnas kontor. Lars fick veta att det tyvärr inte gick att få tidningen på andra sidan vägen. Tidningsbärarna vill ju inte ändra sin körväg bara för att Posten fått för sig att göra förändringar.

När Lars ringde till Posten sa postchefen Mats att Posten skulle försöka hitta någon lösning på problemet med att den nya postlådan inte alls passade till Lars behov. Eftersom Lars hade ett litet företag var det ju till exempel viktigt att posten inte kom bort på något sätt. Dessutom fick ju Lars sin morgontidning i den stora, fina postlådan så det gick ju inte att flytta över den på andra sidan vägen. Postchefen Mats höll med om detta och lovade att posten skulle delas ut i Lars gamla postlåda tills dess att man kommit överens om någon lösning. Det tyckte Lars lät bra, fast för säkerhets skull frågade han om han hört rätt och postchefen Mats sa att ja, posten hamnar i den gamla postlådan tills dess vi kommit överens om något. Vad trevligt att det gick att lösa så lätt, tänkte Lars, samtidigt som han anade att postchefen Mats kanske inte var riktigt att lita på.

En tid senare ringde postchefen Mats till Lars och undrade om det inte kunde vara en bra lösning att sätta upp två små postlådor som Lars kunde få sin post i. Så otroligt dumt, tänkte Lars och undrade hur två små postlådor skulle kunna ersätta hans stora fina. Två opraktiska postlådor är ju faktiskt ännu sämre än en opraktisk postlåda. Det kunde inte postchefen Mats svara riktigt på men han tyckte ändå det var en jättebra lösning. Det tyckte inte Lars. Postchefen Mats undrade om man inte skulle kunna prova ett tag och se om det fungerade. Det tyckte inte Lars alls. Lars visste att Posten senare skulle säga att det ju fungerade jättebra och att det inte var något problem med två lådor. Därför ville inte Lars acceptera den lösningen. Sedan hände inget på ett tag. Posten hamnade i den gamla fina postlådan som tidigare.

Ytterligare några veckor senare ringde en viss otrevlig postanställd till Lars och berättade att han hade satt upp de två små billiga och dåliga postlådor som man kommit överens om. Lars förklarade att det inte alls fanns någon sådan överenskommelse, men se det brydde sig inte den otrevlige postanställde om. Han ljög så det stod härliga till och sa att det fanns det visst. Han förklarade att det var Posten som bestämde och nu fick Lars acceptera att få Posten i sina båda små postlådor. Om han inte var nöjd så fick han väl ringa till postchefen Britt-Marie Bertilsson som var den som bestämt att det passade Lars att ha två små postlådor. Undrar hur hon kan göra det utan att ha pratat med mig, tänkte Lars och ringde till postchefen Britt-Marie. Men postchefen Britt-Marie var på semester och det var postchefen Mats med och Lars undrade om det inte var planerat av Posten att sätta upp de nya dåliga postlådorna just mitt i semestertiden för att kunna få göra som de ville. Det verkade dessutom som att det var den rätt otäcka postchefen Britt-Marie som var den som låg bakom alla dumheter Posten ägnat sig åt i området. Lars började nu blir rätt irriterad på Posten och funderade på vad han kunde göra härnäst.

Lars tittade närmare på de båda blå postlådor som Posten satt upp. Det var riktigt dåliga och opraktiska lådor som var hur enkla som helst att ha sönder. Det gick att plocka upp post ur lådan även om den var låst och Lars konstaterade att det skulle vara hur enkelt som helst att dra sönder låsbygeln så att det inte gick att låsa längre. Lars undrade hur Posten kunde sätta upp sånt skräp men antog att det var riktigt billiga saker av riktigt låg kvalitet som Posten hittat hos någon oseriös plastindustri. Riktigt skräp alltså. Nästan som en sophink med lock, tänkte Lars. Tyvärr började brevbäraren nu att lägga Posten i en av de båda dåliga postlådorna. Brevbäraren hotade dessutom att sluta dela ut post till Lars om Lars inte såg till att de båda postlådorna var tömda så det gick att lägga post och en massa reklam i dom. Som alla vet är ju Postens viktigaste uppdrag numera att fylla alla postlådor med så mycket reklam som möjligt.

Lars ringde till Vägverket. Det är ju dom som bestämmer vad som får finnas längs vägarna och Lars tänkte fråga om man fick sätta upp en stor postlåda på den plats Posten hade sitt nya lådställ. En trevlig herre på Vägverket konstaterade att det inte alls fick stå en sådan stor postlåda med gjutet fundament så nära vägbanan. Den måste ställas upp en bit från vägen och det måste ordnas en massa markarbete så att postbilen kan köra av vägen och nå postlådan. Den trevlige herren på Vägverket tyckte dessutom att Posten ju borde ta lite hänsyn till sina kunder.

Lars letade upp Postens koncernpolicy där det gick att läsa att:

• Kvalitet är att hålla vad man lovar.
• Posten ska vara ett företag att lita på.
• Posten möter sina kunder på ett öppet och professionellt sätt.
• Posten håller sig informerad om kundernas behov, så att tjänster och produkter alltid är kundanpassade.
• Posten ska arbeta med ständiga förbättringar.
• Hur väl Posten lyckas avgör kunderna.

Lars undrade hur Posten kunde ha en sådan policy när Postens chefer och anställda struntade i alltihop. Han tänkte att policyn kanske bara är till för att ha något fint att visa fram och att Postens ansvariga sen struntar i hur saker faktiskt fungerar.

Lars anmälde alltihop till Postens kundtjänst. Han tänkte att det skulle vara nån som skulle undersöka varför Posten skött sig så dåligt och varför den otäcke postchefen Mats brutit överenskommelsen om att lämna posten i den gamla postlådan. Men det kom inget svar från Postens kundtjänst. Lars gjorde en ny anmälan men det hände fortfarande ingenting. Det hände ingenting på flera veckor. Så lång tid får det inte ta enligt Postens policy, men det verkade Posten inte bry sig om alls. När han var i kontakt med Postens kundtjänst fick han dessutom veta att anmälan som Lars skickat hade hamnat hos den otäcka postchefen Mats, som ju var den som Lars hade en massa klagomål på. Lars undrade hur det kunde vara möjligt att Posten skickade klagomål till den person som klagomålen berör. Sånt verkar ju väldigt oseriöst.

För att det skulle synas att Posten bar sig dumt åt satte Lars upp en liten skylt ovanför de båda dåliga postlådorna. Han bytte ut texten några gånger och informerade där allmänheten och brevbäraren om vilka dumheter som pågick och hur illa Posten skötte sig. Det tyckte inte den otäcka postchefen Mats om. Han tyckte det var naturligt att Posten gjorde som dom ville men det fick man absolut inte berätta, för då kunde ju folk få för sig att Posten gjorde som dom ville och bar sig dumt åt.

Lars skruvade ner en av de båda dåliga postlådorna efter att brevbäraren en dag lagt posten lös under locket på den. Det tog Lars 20 sekunder att skruva loss den med en vanlig skruvmejsel. Den behövde inte ens låsas upp för att kunna göra det. Lars konstaterade att den otrevlige postanställde som satt upp postlådan använt fel sorts skruvar, monterat lådan felaktigt och dessutom satt upp den snett. Undrar om all postpersonal är så hopplöst opraktiska och inkompetenta, tänkte Lars. Dom verkar ju inte veta vilka regler som gäller för postutdelning i varje fall.

En dag i Augusti hälsade den otäcka postchefen Mats på hos Lars och påstod att han kommit för att reda ut alla problem och hitta en lösning. Som du kanske förstår trodde inte Lars att den otäcke postchefen Mats skulle komma med något vettigt eller praktiskt förslag men Lars pratade rätt länge med den otäcka postchefen Mats och försökte få honom att förstå att Posten gjort en hel mängd fel och att det skulle bli jättedyrt att sätta upp en stor, fin och säker postlåda även på andra sidan vägen. Lars påminde också den otäcka postchefen Mats om att han lovat att posten skulle hamna i den gamla fina postlådan till man kommit överens om något annat och att det är olagligt att bryta sådana löften. Men på det örat ville inte den otäcka postchefen Mats lyssna. Han sa att eftersom det inte gick att komma överens så gällde inte löftet längre. Den otäcke postchefen Mats var dessutom väldigt angelägen om att Lars skulle ta ner skylten han spikat upp på Postens lådställ. Lars undrade hur lådstället kunde vara Postens egendom och om det i så fall var Posten som ägde den postlåda som Posten delade ut post i. Det ville inte den otäcka postchefen Mats svara på. Dessutom hade inte Lars spikat upp någon skylt, den satt på plats med skruvar.

Den otäcka postchefen Mats tyckte att Lars kunde flytta sin stora postlåda till andra sidan vägen om han ville ha en stor låda där. Men det gick ju inte för det tillät inte Vägverket. Och morgontidningen behövde ju hamna i en låda den med. Och vem skulle betala för allt det som en flyttad eller ny låda skulle kosta? Det ville inte den otäcka postchefen Mats svara på heller. Faktum är att den otäcke postchefen Mats inte ville svara på någonting alls utan hela tiden berättade att Posten gjorde som dom ville. När Lars frågade den otäcke postchefen Mats om han inte tyckte att man skulle följa lagen även om man arbetade på Posten tyckte den otäcke postchefen Mats att han hade pratat tillräckligt och åkte iväg i sin gula postbil. I ett brev ett par dagar senare skriver han dessutom att Posten har bestämt att det det Posten bestämt är det som är bestämt och att Posten bara tänker dela ut post till en låda som sitter på Postens lådställ. Och i det lådstället går det ju bara att ha små dåliga lådor. Dessutom finns ju risken att Posten får för sig att dom inte gillar den låda som sats upp och helt enkelt plockar bort den. Då blir det ju ännu dyrare och besvärligare, tänkte Lars som inte litade alls på Posten längre. Postens personal hade ju brutit mot flera lagar redan.

Eftersom det inte gick att få någon rätsida på problemet genom att prata med den otäcka postchefen Mats tänkte Lars att det kunde vara idé att skriva ett brev till den otäcka postchefen Britt-Marie eftersom hon ju var den som bestämde över den otäcka postchefen Mats. Lars skrev ett fint brev där han förklarade hur saker låg till och vad som hade hänt och hoppades att saker och ting nu skulle lösa sig.

Efter knappt två veckor kom det ett brev från Posten. Det var ett brev från den otäcka postchefen Britt-Marie som skrev en massa om hur bra Posten var, och hur uppskattade Postens tjänster var och att Posten måste spara en massa pengar, att Lars inte hade någon aning om hur komplicerat Postens arbete var. Hon skrev också att Posten inte skulle lämna någon post i Lars stora och fina postlåda någon mer gång. Det tyckte Lars var väldigt tråkigt. Men eftersom Lars inte var den som gav sig i första taget tänkte han att det alltid finns andra möjligheter.

Lars skrev ett nytt brev till den otäcka postchefen Britt-Marie där han förklarade att han visst förstod hur saker och ting fungerade, att han kanske till och med kunde mer om sådana här saker än otäcka postchefer. Lars gav Posten flera olika förslag på hur man skulle kunna ordna så att han skulle kunna få posten i sin stora och fina postlåda samtidigt som det inte blev några extra kostnader för Posten. Han skrev även att Posten bara sparade några sekunder varje dag men att Lars skulle behöva betala många tusen kronor för att kunna få en lika bra postlåda igen. Och varför skulle Lars stå för kostnaden för att en otäck postchef fått för sig att brevbäraren skulle köra åt andra hållet på vägen utanför Lars hus?

Den otäcka postchefen Britt-Marie svarade aldrig på brevet. Lars skrev då ett brev till Postens högste chef som heter Erik Olsson. Lars pratade sedan med en trevlig anställd hos Postens kundtjänst som berättade att Postens ledning inte alls vill veta vad Postens lokala och regionala chefer hittar på. Postens kundtjänst sa också att Postens ledning inte brydde sig om om någon av dom otäcka postcheferna hittade på en massa dumheter. Lars tänkte att Postens ledning borde bry sig när deras anställda begår en massa brottsliga handlingar och bryter mot det som Postens ledning bestämt. Men kundtjänsten sa att Lars inte skulle ge upp och att han skulle fortsätta att försöka hitta en lösning på problemet. Lars kunde kanske anmäla det hela till Post och Telestyrelsen som är dom som ser efter om Posten dummar sig och då kan ta Posten i örat och säga till Posten att dom inte får bära sig dumt åt? Sagt och gjort anmälde Lars det som hänt till PTS, som Post och Telestyrelsen brukar kallas.

Lars fick snabbt ett svar från PTS. Där fick han veta att Posten verkligen gjort helt fel när dom flyttade postlådorna den där gången i Maj. Posten måste nämligen informera och ge alla som man ställer till problem för en chans att klaga eller hitta alternativ innan man genomför sådana stora förändringar. Tyvärr fick han inte det minsta svar när han påpekade detta i e-post till båda de otäcka postcheferna.

Helt plötsligt en dag var skylten som Lars hade satt upp ovanför den dåliga postlådan stulen. Han anade att någon från Posten varit framme och tänka sig att det erkände den otäcke postchefen Mats. Han tyckte minsann inte att man fick ha en skylt sittande hur som helst och att det inte var tillåtet att ha en skylt med något som liknade Postens logotyp om man inte var Posten. Men det stämmer inte. Det är nämligen inte alls förbjudet för en privatperson att använda ett varumärke eller något som liknar ett, varken Postens eller någon annans så länge det inte är i någon näringsverksamhet. För att kompensera den stulna skylten satte Lars upp en ny som var fyra gånger så stor på andra sidan vägen. Den här skylten fanns på Lars egen tomt så att brevbäraren inte skulle komma åt att såga ner den.

Veckan efter var det någon som hade sönder den dåliga postlåda som Posten satt upp. Först hade någon dragit i den så den lossnat och någon dag senare hade låset brutits upp. Lars tänkte att det nog var brevbäraren som varit framme och han skickade ett e-postmeddelande till de otäcka postcheferna om det. När han inte fick något svar gick Lars till Polisen och anmälde skyltstölden och skadegörelsen. Han pratade dessutom med en journalist som skulle skriva i tidningen om hur dåligt Posten skött sig.

Helt plötsligt några dagar senare hade någon bytt ut den trasiga postlådan mot en ny, fast precis lika dålig som den gamla. Den var också precis lika dåligt monterad som den gamla. Lars undrade om det inte var så att Posten på det sättet erkände att det var dom som haft sönder postlådan, annars hade dom ju inte haft någon anledning att snabbt sätta upp en ny. Posten hörde aldrig av sig för att förklara varför dom bytt ut postlådan. Lars undrade om Posten bara byter ut saker utan att fråga om lov ens. Tyvärr så verkar det som någon postanställd eller någon annan vandal varit framme redan några dagar senare och rivit loss den nyuppsatta postlådan. När postpersonal sedan sätter upp ännu en ny postlåda istället för den förstörda monterar dom den så snett att locket inte går att öppna utan att det tar i lådstället. Lars tänker sarkastiskt att sånt ju visar vilken hög kvalitet det är på Postens arbete. Och tänk vad praktiskt att dom kan ordna en massa arbete åt sig själva på det viset.

Lars kom med i tidningen tillsammans med sin stora, vita postlåda. I artikeln berättade Lars om Postens dumheter. Och någon på Posten tyckte att Posten gjort allt dom kunnat för att göra Lars nöjd. Ingen från Posten hörde av sig efter tidningsartikeln. Alla som Lars berättade historien om postlådan och dom otäcka postcheferna för tyckte att Posten burit sig riktigt dumt åt. Lars såg också en undersökning där Posten fick bottenbetyg av en massa människor som fått betygsätta olika företag och myndigheter. Lars tänkte att det ju inte var så konstigt när Posten använder rena maffiametoder mot sina kunder. Det har ju dessutom visat sig att Posten tjänar miljarder samtidigt som dom snålar in så mycket som möjligt på servicen till alla de som ju faktiskt indirekt äger det statliga företaget Posten, det vill säga alla svenska medborgare.

Efterhand som tiden går dyker det upp nya egendomligheter i Postens aktiviteter. Och inte bara det. Det visar sig nämligen att Posten inte får flytta postlådor i tätort utan postmottagarens godkännande. Det har Post och Telestyrelsen sagt. Lars kollar upp de exakta reglerna för vad som räknas som en tätort och definitionen på det är ”minst 200 avlämningsställen där avstånden mellan husen normalt inte överstiger 200 m”. En snabb kontroll visar att det lilla samhälle där Lars bor är att räkna som en tätort. Statistiska Centralbyrån, som bland mycket annat har koll på vilka orter som finns och hur många som bor där, har samhället med på sin lista över tätorter. Lars undrade hur Posten skulle kunna ta sig ur detta nya läge eftersom det ju nu är så uppenbart att dom gjort fel, och det riktigt ordentligt. Men otäcka postchefer ligger inte på latsidan. Först säger dom att eftersom dom använder lantbrevbärning där Lars bor så räknas inte en tätort som tätort. Men så är det inte alls, Posten kan inte ändra reglerna för hur posten ska delas ut bara för att dom kallar en brevbärare för lantbrevbärare.

Då kommer Posten på en ny brilliant idé. Dom påstår att samhället där Lars bor inte uppfyller kraven som gäller för en tätort och att det därför ska räknas som glesbygd. Posten skriver bland annat till Post och Telestyrelsen att ”Tittar man på kartan så ligger däremot husen/villorna inte så tätt att kriteriet tätort med högst 200 m mellan husen uppfylls.”. Eftersom Lars är en person som tar reda på saker beslutar han sig för att kontrollera Postens påstående. Han ritar på en detaljerad karta in en cirkel med 200 m radie runt alla hus i det lilla samhället och då visar det sig att inte ett enda hus ligger mer än 200 m från något annat. Lars undrar hur det kommer sig att Posten försöker lura Post och Telestyrelsen genom att lämna felaktiga uppgifter. När Lars vill se den karta Posten hänvisar till får han naturligtvis inget svar. Lars förmodar att det beror på att det hela bara är ytterligare en lögn från Postens sida och att någon karta med längre avstånd mellan husen inte finns. Eftersom postcheferna ljuger för tillsynsmyndigheten så är det ju en väldigt stor risk man ljuger för alla andra med.

Snart uppdagas det att det finns en överenskommelse mellan Posten och Villaägarnas Riksförbund som innebär att det är frivilligt att delta i postlådeflytt i tätort. Det är faktiskt så att Posten inte får flytta postlådor i en tätort utan att postmottagaren aktivt accepterat det. Dessutom gäller överenskommelsen retroaktivt sedan flera år tillbaka vilket innebär att alla som klagat på postlådeflytt i samband med flytten har rätt att få tillbaka postlådan på sin ursprungliga plats. Tyvärr har Posten lurat Villaägarnas riksförbund så att dom kan slippa att följa överenskommelsen om dom kallar brevbäraren för lantbrevbärare. Men det är fortfarande inte tillåtet för Posten att flytta postlådor i tätort utan postmottagarens tillstånd. Och Lars har ju aldrig gett sitt tillstånd till en sådan flytt.

Efter att ha skrivit till Postens kundtjänst ytterligare ett par gånger utan att få något svar, så brukar ju Posten göra som du ju vet, får Lars faktiskt ett brev från Posten. Det brevet kommer från en ännu högre och förmodligen ännu otäckare postchef som heter Peter Brännström och som är chef för Posten Meddelande AB som är den del av Posten som sysslar med att dela ut brev och sånt. Lars kollar upp på internet om det finns någon information om postchefen Peter och det finns det. Det visar sig att han redan tidigare gjort sig känd som en person som hänsynslöst driver igenom sina beslut och struntar i vad folk tycker och vilka konsekvenser det blir. Bland annat tycker en fackförening att postchefen Peter varit väldigt otäck när han organiserade om en massa inom Posten och att han ställde till med en massa besvär.

Det underliga med den otäcke postchefen Peters brev är att det använder samma formuleringar som de flesta av Postens tidigare brev till Lars. Lars undrar om den otäcke postchefen Peter ens skrivit under brevet själv. Det verkar nästan som om all post från Posten kommer från samma person. Själva brevet innehöll inga nyheter, bara samma gamla felaktiga påståenden om att den tätort där Lars bor inte alls är någon tätort och att Posten därför inte behöver bry sig om vad Lars tycker om postlådeplaceringen. Den otäcke postchefen Peter uttrycker dessutom en förhoppning om att saken ska vara utagerad. Det tycker inte Lars som skriver ett brev till den otäcke postchefen Peter och frågar om han verkligen tycker att det är rätt att Posten bryter mot lagar och bär sig åt som dom har gjort. Som du säkert förstår så svarar inte den otäcke postchefen Peter på brevet. Det är ju som vi lärt oss tidigare i sagan på det viset Posten brukar göra.

När Lars frågar Post och Telestyrelsen varför dom inte kollar upp Postens helt felaktiga påståenden om att den tätort där Lars bor inte är en tätort så svarar Post och Telestyrelsen att det är Posten själv som bestämmer det och att Post och Telestyrelsen inte bryr sig om vad Posten hittar på. Faktum är att Post och Telestyrelsen försvarar Posten och inte tycker att Posten har gjort något egentligt fel alls. Kanske skulle Posten ha informerat en aning bättre innan man flyttade på postlådan från början men man väljer hellre att tro på Posten lögner än att behöva lägga ner tid på att undersöka hur saker faktiskt ligger till. Lars kan inte undgå att fundera på om det finns någon anledning till att det verkar vara så väldigt vänskapliga relationer mellan ett statligt företag och en tillsynsmyndighet. Är det så att det finns några lojalitetsband eller andra kopplingar som vi inte känner till, eller kanske någon dold politisk agenda för att gynna det statliga postföretaget i konkurrens med andra postdistributörer. Lars ägnar en hel del tid åt att fundera på dessa underligheterna och kan inte släppa tanken på att det faktiskt är något sorts fuffens bakom det hela.

Efter några år händer det sig att den lilla affären i den lilla tätorten där Lars bor byter ägare. Denna affär har sedan lång tid varit ett utlämningsställe för Posten och man har där kunnat hämta paket och andra försändelser. Som du kanske förstår så är det något nytt fuffens på gång. Posten passar nämligen på att lägga ner utlämningen när ägarbytet sker. Naturligtvis blir Postens service mycket sämre för innevånarna i tätorten men det är ju inte sånt som Posten bryr sig om. Nu får alla åka minst sju kilometer för att hämta paket istället för att som tidigare kunna hämta sina paket på promenadavstånd. Lars tänker på hur dåligt det är för miljön att alla som ska hämta paket måste åka iväg var för sig istället för att Posten levererar paket till ETT nära ställe med EN bil. Man kan ju även fundera på varför Posten behandlar tätorter i Öresundsregionens utkant som om de låg i inre Norrland. Och som du säkert förstår vid det här laget så är det lönlöst att försöka få Posten att förstå hur dumt dom bär sig åt.

Och nu har du kommit till slutet på den här sagan. I varje fall är det här den slutar just nu.

Du kanske undrar var det lyckliga slutet har tagit vägen? Alla sagor ska ju ha ett sånt. Det undrar Lars med. Lars har konstaterat att när man har med Posten att göra finns det inga lyckliga slut. Posten bryter mot lagar och mot sin egen policy, ljuger, struntar i att besvara brev och e-post, struntar i Post och Telestyrelsens riktlinjer, struntar i att dela ut post och bär sig dessutom riktigt illa åt. Ändå har Posten inte visat minsta lilla vilja att erkänna detta. Posten har inte heller visat minsta vilja att finna en acceptabel lösning på det dom själva ställt till med. Lars tycker faktiskt att Posten är ett riktigt illvilligt företag som inte borde få dela ut ett endaste litet vykort en gång.

Lars har fått en hel del kommentarer om sin postlådesaga. En före detta postanställd har skrivit om hur illa en av de postchefer som omnämns i sagan beter sig både mot anställda och postens kunder. En annan av postcheferna finns ju redan tidigare omnämnd på nätet som en person som behandlar sina underlydande på ett mindre trevligt sätt. Det verkar som om detta tankesätt genomsyrar postens organisation i mer eller mindre hög grad, från högsta chef till lägsta praktikant. Det verkar också som att okunskapen om vilka lagar och regler som faktiskt gäller är väldigt stor inom Posten.

Åtskilliga kommentarer om hur andra personen blivit illa behandlade av Posten har kommit och ingen har någon förståelse för Postens agerande. Ingen har ens visat minsta lilla sympati för Posten vilket är mycket ovanligt. De enda som verkar tycka att Posten gjort ett bra jobb är några synnerligen otäcka postchefer. Synd att dom inte verkar bry sig!