Pensioner i en framtid

När Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade sig om att pensionsåldern i framtiden kommer att behöva höjas och att arbetslivet kan fortsätta till 75-årsdagen ilsknade uppenbarligen en hel del personer till. Kanske är det en öm tå han trampat på. För det finns onekligen en hel del personer som ser det som sin absoluta rättighet inte behöva göra ett jota och dessutom få sin försörjning från andras arbete bara för att de uppnått medelåldern. Måste man pensionera sig? Kan man inte få fortsätta att vara verksam så länge man är klar i knoppen och kroppen hänger med? Är det verkligen så bra att bara lägga av när man fortfarande skulle kunna uträtta en mängd saker? Måste man hålla på med samma sak och ha samma yrke hela livet?

En sak är klar, en pensionsålder på 65 år innebär en tämligen stor belastning på välfärdssystemen. När en stor del av befolkningen är fullt friska och arbetsföra vid den åldern finns det inte direkt anledning att låta dessa personer ägna dagarna åt kaffedrickning och PRO-möten. Jo, jag vet att pensionärer gör en massa annat med, men även att många känner sig onyttiga när de kanske ofrivilligt tvingas lämna ett arbete som inneburit sociala kontakter och mental stimulans. Genom att pensionera sig i förtid riskerar man att passiviseras och faktiskt ökar risken för demens om hjärnan inte längre har tillräckligt med utmanande uppgifter att utföra. Samtidigt finns det personer som har haft slitsamma arbetsuppgifter och som inte orkar fortsätta med dessa hur länge som helst.

MedellivslängdNär allmän pension infördes i Sverige 1913 var pensionsåldern 67 år. Medellivslängden var 58 år, men på grund av att fler personer dog i yngre åldrar på den tiden blir jämförelsen med just medellivslängden lite missvisande. Bättre är att jämföra hur gamla de som uppnått en viss ålder förväntas bli. I diagrammen kan man bland annat se hur medellivslängden för de som uppnått 50 respektive 65 års ålder ökat sedan 1900-talets början. Man kan även se procentuellt hur många fler som lever allt längre liv idag jämfört med tidigare.

De som pensionerades 1913 hade faktiskt i genomsnitt ungefär 11 år av pension att se fram emot. Om vi skulle ha samma pensionslängd med dagens medellivslängd skulle vi hamna runt 74 år. 1913 var det ca 48% av befolkningen som levde vid pensionsdagen. Om vi med utgång från dagens värden skulle ha samma andel personer som uppnår pensionsåldern skulle denna behövt vara drygt 84 år. Plötsligt verkar det där med pensionsålder på 75 år inte riktigt lika hemskt.

I Sverige idag är den faktiska pensionsåldern 63 år. Eftersom inträdesåldern till arbetslivet dessutom ligger någonstans runt 23 år och medellivslängden är strax under 82 år innebär det att den yrkesverksamma perioden faktiskt inte ens är hälften av livet. Merparten av livet försörjs vi av andras arbete. Kan det vara rimligt? Långsiktigt är det inte det. Genom att öka kraven på studietakt och begränsa ungas överutbildning (dvs utbildning utöver det som krävs för ett kommande yrkesliv) kan inträdesåldern minskas med ett eller ett par år. Kombinerat med en genomsnittligt högre pensionsålder kan man rätt enkelt åstadkomma en omfattande minskning av belastningen på välfärdssystemen.

Andel levande personerMen det räcker ju inte med att bara tycka att man ska kunna göra sådant. Företag måste ju våga anställa äldre personer och det måste finnas möjligheter för de som vill trappa ner arbetandet under en följd av år att göra det utan att förlora allt för mycket av sin inkomst. Idag är det ju svårt för personer över 50 att få ett nytt jobb. Förmodligen beror det på att äldre i snitt har högre löner och också medför högre pensionskostnader. Om man dessutom antar att någon som är 50+ kanske börjar tänka på att pensionera sig redan inom några år är det ju inte särskilt intressant för ett företag att lägga ner tid på att ta in någon sådan i sin organisation. Då är en yngre person bättre även om denne inte har samma erfarenheter och kunskap. Därför krävs det ett ändrat synsätt hos alla inblandade på arbetsmarknaden men även att regelverk och lagstiftning förändras så att inte äldre missgynnas.

Att ha en fast pensionsålder är kanske inte sådär jättebra längre. En pensioneringsperiod hade kanske varit att föredra? Låt oss säga mellan 60 och 75 där det går att gradvis minska arbetstiden och där den totala pensionen påverkas av vid vilken ålder man påbörjar en nedtrappning och hur snabbt man trappar ner arbetstiden. Den som vill kan jobba fullt till 75 och bör även därefter ha rätt att fortsätta så länge det finns möjlighet att utföra arbetsuppgifterna på ett tillförlitligt sätt. Den som vill pensionera sig vid 60 får göra det men med en betydligt lägre pension. Man kan även tänka sig en lägre startålder på pensioneringsperioden för de som har någon medicinsk åkomma som gör att de inte har full arbetskapacitet, likaväl som det måste finnas någon mekanism för att under pensioneringsperioden hantera åldersrelaterad sjukdom som kan uppkomma.

Det är inte självklart att man ska ha samma arbete eller yrkesroll hela livet. Varför kan man inte ägna de sista åren i arbetslivet åt att vara mentor åt unga och oerfarna medarbetare som därmed snabbare hade kunnat bli fullfjädrade yrkesmän och -kvinnor. Eller varför inte ha jobb som kräver mindre fysisk styrka och uthållighet för de som är äldre. Det innebär inte nödvändigtvis ett kontorsjobb, för hur många av de som haft mer fysiska jobb skulle faktiskt trivas med något sådant. Fast man kan ju aldrig vara helt säker, det finns kanske en hel del personer som skulle kunna göra nytta även på sådana positioner, om man bara ser till att få bort skygglappar och en del gamla klasskampsfloskler. Några har påpekat att sådana jobb inte finns längre. Det är förmodligen en riktig iakttagelse, men det kan ju delvis ha att göra med att antalet personer som skulle kunna utföra de jobben är väldigt få. Många har ju redan lämnat arbetslivet när de är i en ålder där de skulle kunna ha haft dessa jobb. Ytterligare en faktor som skulle påverka äldres möjligheter på arbetsmarknaden är att göra det möjlig att gå ner i lön med stigande ålder och avtagande arbetsförmåga. Då underlättar man för företag att anställa eller behålla äldre personal lite längre.

Genom flexibilitet och lite av morot och piska kan man åstadkomma mycket på pensionsområdet. Men det krävs att alla inblandade faktiskt är villiga att åstadkomma en förändring. Det går inte att som vissa fackliga företrädare bara sätta sig på tvären och kritisera varje förslag som innebär en ”försämring” för medlemmarna. Det behöver inte vara sämre att arbeta några extra år. Men även arbetsgivarna måste ta sig i kragen och faktiskt våga anställa äldre. Man får inte stirra sig blind på hur det varit, man måste se vad som är möjligt. Det är ju faktiskt ingen rättighet att bli försörjd av andra. Och det är rätt säkert att det kommer att krävas stora förändringar om det ska finnas ett fungerande pensionssystem om några decennier. Det är rätt många av oss som hade uppskattat ett sådant.

Mer att läsa finns på: DN, DN, DN, DN, Afb, Afb, Afb, Afb, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Underlag till diagramdata hämtat från SCB.

Lämna ett svar