Datalagringsdirektivet – när dårskapen blir lag

Imorgon onsdag, 21/3, röstar riksdagen om Datalagringsdirektivet. Tyvärr ser det ut som att en majoritet av riksdagsledamöterna kommer att rösta ja till att införa direktivet. Uppenbart är dock att de som röstar har dålig insikt i vad de röstar om och vilka konsekvenser en allt större övervakning får för samhället och för enskilda individer.

Datalagringsdirektivet handlar om att lagra en massa information om mina, dina och alla andra svenskars telefonerande, mejlande, internetaktiviteter mm. Exakt vad som ska lagras är det ännu ingen som vet och trots det tänker en övervägande majoritet av ledamöterna i Sveriges riksdag att rösta igenom direktivet för att ”EU har bestämt att vi måste”. Dessutom ska lagen som reglerar direktivet i svensk lagstiftning börja gälla redan första maj i år. Med andra ord kräver politikerna att operatörerna ska implementera en övervaknings- och lagringsfunktion med ännu okända parametrar på bara en dryg månad. Först senare i år ska exakta regler för datalagringen beslutas i en förordning. På detta sätt rösta man i blindo igenom en lag vars konsekvenser ingen av de ansvariga kan veta något om och med kostnader som inte står i någon som helst proportion till nyttan.

DANGERDatalagringsdirektivet är ännu en av alla integritetskränkande lagar och regelverk som införts på senare tid. Politikerna lovar alltid dyrt och heligt att en viss lag bara ska användas för ett visst syfte, men när funktionaliteten väl är på plats finns det alltid nya behov och möjligheter som man utan att tveka godkänner i ny lagstiftning och i lagändringar. Man kan bara ta klassikern FRA-lagen som kuppades igenom dagen innan riksdagens sommaruppehåll 2008. Redan innan lagen röstades igenom var det allmänt känt att FRA ägnade sig åt avlyssning som låg utanför de tillstånd som fanns. Trots detta valde man att ge FRA tillstånd till en övervakning och signalspaning som i sin omfattning normalt endast skulle ha varit möjlig i en totalitär diktatur. Och sedan dess har ändamålsglidning inträffat vid flera tillfällen, fler instanser än det som redovisades har getts möjlighet att beställa spaning från FRA bland annat.

Okunnigt

Detta till trots finns det inget som indikerar att övervakningen faktiskt fyller något egentligt syfte eller att den ger information som främjar rikets säkerhet eller motverkar internationell kriminalitet eller terrorism. Besluten om övervakning grundar sig på antaganden utan någon som helst faktagrund gjorda av personer som saknar erfarenhet och insyn i den verksamhet de uttalar sig om. Den ytterst ansvariga bakom Datalagringsdirektivet är förre socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström. På goda grunder kan man tycka att datalagringen hade passat mycket bättre i någon av de medelmåttiga deckare han producerar än som ett EU-direktiv. Att Bodström saknar kompetens att bedöma datalagringens konsekvenser och meningsfullhet är ställt utan allt rimligt tvivel. Det är även rimligt att anta att en övervägande majoritet av ledamöterna i Sveriges riksdag är okunniga i frågan. De röstar helt enkelt som vanligt, nämligen som de blir tillsagda att rösta.

Det har visat sig att det finns en rejäl spricka mellan moderpartierna och deras ungdomsförbund. Samtliga ungdomsförbund anser att det är rätt att rösta nej till att införa direktivet. Att moderpartierna skulle bry sig om sina ungdomsförbund är tyvärr bara önsketänkande. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de enda som är klara motståndare till direktivet. Övriga partier verkar anse att det är rätt att rösta ja. Centerpartiet har förstås hamnat i ett litet dilemma. Man har sedan tidigare deklarerat att man står för personlig frihet och integritet. Det finns ett stämmobeslut om att rösta nej till direktivet. Trots detta har partiledningen bestämt sig för att rösta ja, av någon outgrundlig anledning. Eller kanske inte, uppenbarligen finns det motsättningar inom centerledningen och en del ledamöter verkar vackla i frågan. Fredrick Federley, som uppmärksammades inför FRA-omröstningen genom att han först sagt sig ha avsikten att rösta nej men senare föll till föga när det verkligen gällde och röstade ja har återigen sagt sig vilja rösta nej. Frågan är om han har någon trovärdighet alls den här gången. Nu innebär enstaka ledamöter som sätter sig på tvären inte problem för partiledningarna på samma sätt som FRA-omröstningen gjorde eftersom majoriteten för direktivet i riksdagen verkar vara överväldigande. En sak man dock ska komma ihåg är att ingen av ledamöterna i Sveriges riksdag har en skyldighet att rösta ja till direktivet. De är däremot alla moraliskt förpliktigade att rösta nej.

Olagligt

Europeiska Datatillsynsmannen kritiserar på en rad punkter Datalagringsdirektivet i en rapport från 2011. Bland annat skriver han att ”Behovet av lagring av uppgifter enligt datalagringsdirektivet har inte bevisats tillräckligt” och även att direktivet som det är implementerat idag inte är förenligt med ”artikel 8.2 i Europakonventionen och artikel 52.1 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna”. Direktivet är alltså inte förenligt med grundläggande frihetsliga rättigheter och om riksdagen ändå röstar för direktivet bryter man mot 2 kap. 19§ regeringsformen som stadgar att ingen lag får meddelas i strid mot Europakonventionen. Det blir därmed möjligt att dra Sverige inför Europadomstolen om direktivet införs.

Det finns de som säger att det inte är så farligt med Datalagringsdirektivet, att det ändå lagras så mycket annan information på många andra ställen som är minst lika kränkande för den personliga integriteten och som dessutom är mycket lättare att komma åt. Det kan så vara. Men det innebär inte att man måste lagstifta om ännu mer lagring. Snarare borde målsättningen vara att se till att det lagras så lite information som möjligt rent generellt, så att möjligheten att kartlägga individer begränsas rejält. Det borde gälla både sådant som användning av personnummer och information om personliga webbsidesbesök. De flesta är nog inte medvetna hur lite information som faktiskt krävs för att kunna kartlägga rörelsemönster, personliga kontakter, vanor mm. Vad händer när något stort företag som har som målsättning att inte göra onda saker ändrar inriktning en aning. Hur mycket är kunskapen om just dig och dina shoppingvanor värda?

They who can give up essential liberty to obtain a little temporary safety deserve neither liberty nor safety. – Benjamin Franklin

Den som ger upp sin frihet för att på så sätt erhålla någon form av trygghet kommer att upptäcka att
han inte längre har varken frihet eller trygghet. Det är genom att värna frihet, och då också friheten från att bli övervakad och kartlagd utan föregående brottsmisstanke, som man ser till att grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle finns kvar. När man börjar rucka på sådana grundläggande principer, som man ju redan gjort vid åtskilliga tillfällen, närmar man sig snabbt det mardrömssamhälle som George Orwell beskrev i 1984. Där lögnen blir sanning, där sanningen är lögn och där den enda frihet du har kvar är rätten att tycka som makthavarna anser att du ska tycka. Det kan synas avlägset men är faktiskt närmare än du tror. I Sverige, i framtiden.

 

Några fakta om Datalagringsdirektivet

I Sverige räknar man med att ca 5% av befolkningen ägnar sig åt kriminella aktiviteter. Ca 1% av befolkningen är att se som yrkeskriminella och står för en övervägande del av all kriminalitet. För att övervaka och lagföra en liten del av dessa 1% ska 100% av befolkningen övervakas.

Det är inte bara information om själva samtalen och mejlmottagare mm som kan komma att lagras utan även data som lokaliserar telefon och dator kontinuerligt. Uppgifter om dig kommer att lagras i genomsnitt 82000 gånger per år eller ungefär var sjätte minut dygnet runt. Staten, polis, åklagare, myndigheter med flera kommer att kunna ha koll på exakt var du har befunnit dig de senaste sex månaderna om du haft en påslagen mobiltelefon med dig.

Det finns uppgifter som visar att bara ett ytterligt begränsat antal brottsutredningar har nytta av den information som lagras enligt Datalagringsdirektivet. Uppgifter gör gällande att det händer i så få som 0.002% av alla brottsutredningar i aktuella EU-länder som infört direktivet. Detta trots att miljontals dataförfrågningar görs varje år. I Sverige skulle detta år 2010 ha motsvarat bara 27 utredningar av totalt knappt 1,4 miljoner registrerade brott och det till en merkostnad på åtskilliga miljoner per utredning.

Det finns inget som tyder på att sökningar i lagrad information begränsar sig till grov brottslighet, snarare är det precis tvärtom att information söks även i fall där det är helt oberättigat. Det finns inget som tyder på att det inte blir likadant i Sverige. Ändamålsglidning sker hela tiden.

Undersökningar i länder som infört datalagringsdirektivet har visat att människor undviker att kontakta till exempel psykologer, droginformation mm för att de inte vill kunna kopplas till sådan verksamhet.

All lagrad information kommer att finnas tillgänglig i databaser. Det är ett känt faktum att alla databaser läcker data. Om någon har möjlighet att på något sätt få access till information finns det alltid möjlighet till dataläckor. Det kan vara egen personal som läcker data medvetet eller omedvetet, hackare som bryter sig in, säkerhetsmissar, datorstölder eller något annat som gör att obehöriga får tillgång till uppgifter som kan vara ytterligt känsliga.

Kostnaden för att införa direktivet är någonstans mellan 750 och 1000 miljoner kronor och sedan drygt 130 miljoner om året för själva driften. Den kostnaden kommer naturligtvis att belasta alla svenskar med tele- eller internetabonnemang. De böter Sverige kan få för att inte införa direktivet uppgår i dagsläget till maximalt 162 miljoner per år. Det blir billigare att betala de böterna i 20 år än att införa direktivet, även om man räknar på billigaste möjliga implementering av lagringstekniken. Annars tar det 30 år. Och då finns förmodligen inte EU i den form det har idag och det är ytterst osäkert om Sverige alls längre är medlem.

 

Det finns nästan hur mycket som helst att läsa om Datalagringsdirektivet. Här är ett litet urval:

SvD, SvD, Afb, DN, Newsmill.

Hanna Wagenius, Lakes lakonismer, blogghelvetet, Upphovsträtan, Ajour, Anna Troberg, Martin Mobergs betraktelser…

Detta inlägg har 3 kommentarer

  1. Intressant grej om FRA-datorn.. den beställdes innan lagen gått igenom.

    Rätt kraftig grej att göra.. beställa världens (då) 5e snabbaste dator.. innan lagen gått igenom.

    Fast det är klart, vem är jag att döma? Hade jag haft fritt blås på den ekonomiska fronten hade jag också haft en sån dator i sovrummet och spela ms röj på!

Kommentera

Stäng meny