I krig och euro är allt tillåtet

Ok, EU:s grundtanke var bra, genom att samarbeta skulle man undvika att det blev fler krig i Europa och genom ökad handel och viss omfördelning av resurser skulle välstånd spridas över kontinenten. Till viss del har det ju också blivit så, vissa länder har utvecklats på ett sätt de aldrig skulle klarat på egen hand. Men tyvärr vill ju mycket alltid ha mer och politiker behöver nya projekt att satsa på så att de verkar handlingskraftiga och så att väljarna inte får för mycket tid över för att granska makthavarna. Byråkratin växer, slöseriet likaså. Gigantiska understöd går till lata franska bönder som ägnar halva sin arbetstid åt att demonstrera (ok, de kanske inte är så lata trots allt), och samtidigt slår man ut jordbruken i utvecklingsländer genom att dumpa billiga och undermåliga exportprodukter på världsmarknaden. Naturligtvis är ett gigantiskt valutaexperiment nästa steg i galenskaperna.

PengarVisst är det praktiskt med bara en valuta i stora delar av Europa. Var och en som turistar måste ju hålla med om fördelen med att kunna färdas genom olika länder och inte behöva ha ett antal olika valutor med sig och inte behöva tänka på det där med att växla pengar. Gränshandeln gynnas ju dessutom. Men…

När länder med så olika förutsättningar som Tyskland och Grekland, eller för att ta ett annat exempel Finland och Portugal, ska samsas under samma valuta uppstår det problem. De olika länderna har väldigt olika syn på hur statens finanser ska skötas, de har olika nivå på skattehantering, skatteregler, korruption, industriproduktion, ekonomiska förutsättningar och inte minst är det skillnad på folks syn på ekonomi och arbete. Europa har små förutsättningar att inom en överskådlig framtid bli ett Europas Förenta Stater, snarare är risken att länder splittras när olika folkgrupper vill bestämma mer över sin egen vardag. Och vad har euron för existensberättigande då?

Det som har lett fram till det nuvarande kristillståndet är naturligtvis många samverkande faktorer. Att inte ha kraftfulla sanktioner för länder som bryter mot givna regler är ett stort misstag. Att både Tyskland och Frankrike dessutom lade grunden för den slappa budgetmoralen genom att själv initialt bryta mot reglerna gör ju inte saken bättre. Kan de stora länderna fuska, kan ju alla andra göra det också. Vi får inte heller glömma att vissa länders skuldsättning skett med ett indirekt borgensåtagande från de mer stabila länderna. Att hävda att länders utlåning per definition alltid är säker och att den som lånar ut pengar till en stat inte behöver räkna med att kunna förlora dem har ju starkt bidragit till den överutlåning som skett inom euroområdet. Genom att låna ut pengar till stater framstår bankernas kreditgivning som säker, trots att det nu visat sig att den inte är det. När bankernas utlåning helt plötsligt medför insolvens och konkursrisk måste stater och därmed i slutändan skattebetalarna garantera bankernas galenskaper. Och detta utan att ha fått några fördelar av bankernas vinster när konjunkturen varit lysande och bankdirektörerna skurit guld med täljkniv. De nuvarande problemen är ju inte heller något nytt eftersom de varit kända under ett flertal år men förringats eller bortförklarats av ansvariga både på EU- och nationell nivå. Den stabilitet man använde som argument för eurons införande blev precis motsatsen, euron kan bli det som havererar hela EU-samarbetet.

PengarOavsett anledning kan vi konstatera att många levt över sina tillgångar i Europa och att många kommer att få betala dyra pengar för egna och andras utsvävningar och för de ekonomiska experimenten. Ett antal länder ser nu över möjligheten att gå tillbaka till sina gamla valutor. Sedelpressarna dammas av och rustas upp. Banker och finansinstitut rustar sig för den krasch som kan komma. De stora länderna talar om förändringar eller tillägg i gällande fördrag. Man talar om super-euro, om att dela upp euroområdet, om att låta EFSF få nästan obegränsade kreditmöjligheter, man talar om förändringar som för tankarna till diktatur och undantagstillstånd. Helt fel ute är man inte eftersom EU:s högsta ledare, Barosso och Van Rompuy, inte på något sätt är folkvalda och därmed fullständigt odemokratiska. Detta har inte minst påtalats av den synnerligen lyssningsvärde Nigel Farage, vars parti UKIP bland annat har som mål att få Storbritannien att lämna EU. Det enda som inte riktigt verkar vara på agendan ännu så länge är att starta krig, något som genom historien annars har varit ett bra sätt att få fart på ekonomin och få allmänhetens fokus riktad åt ett annat håll. Jag vet inte om det visar på att det trots allt finns någon sorts moral hos politiska ledare i Europa eller om det bara är en tillfällighet att det inte varit uppe på agendan ännu.

Vad kommer då att hända? Det finns ett antal mer eller mindre möjliga scenarion, och naturligtvis påverkas EU och Euron av sådant som händer i andra delar av världen.

En möjlig, men inte särskilt trolig, utveckling är att man på något vis lyckas stabilisera de skakiga ekonomierna och att vi långsamt återgår till ett läge med ett fungerande EU och med en bibehållen euro. Det som talar emot är bland annat att problemen är för stora, att det helt enkelt inte finns tillräckligt med resurser för att täcka upp de gigantiska hål som finns i vissa euroländers ekonomier och att andra ekonomier världen över har liknande problem. Dessutom vill inte mer skötsamma länder tvingas rädda slarvpellar och storslösande latmaskar.

Ett mer troligt scenario är att vissa länder lämnar eurosamarbetet och går tillbaka till sina gamla valutor. Euron blir då en mer nord- och centraleuropeisk företeelse. EU består förmodligen men med förändringar i fördrag och organisation. Problemet med en sådan lösning är att euron blir en betydligt mindre valuta och kommer att tappa i inflytande på världsmarknaden. Istället kommer den kinesiska Yuan förmodligen att befästa en andraplats efter dollarn under förutsättning att inte läget i USA försämras ytterligare.

PengarRisken är att euron havererar totalt och att de flesta länder i eurosamarbetet går tillbaka till sina gamla valutor. Samtidigt riskerar EU som organisation att ifrågasättas av allt fler som den odemokratiska institution den är och förmodligen kommer ett antal länder att lämna EU och istället fokusera på de andra handels- och samarbetsavtal som finns, liknande de som fungerat utmärkt för Norge sedan folket där klokt nog sade nej till EU-medlemskap. Det är inte heller omöjligt att opinionen i t ex Sverige omöjliggör ett fortsatt nettobidrag till EU år för år. Vi i Sverige ger ju i praktiken bort drygt 15 miljarder till byråkraterna i Bryssel varje år utan att få något för pengarna som vi inte kunde fått gratis utan EU.

Ännu värre blir det om även ekonomin i USA havererar på allvar, något som inte alls är osannolikt. Det gigantiska budgetunderskottet kombinerat med politiker som hellre jävlas med meningsmotståndare än löser problem gör att man inte kan ha något större förtroende för USA som en stabiliserande faktor inom världsekonomin. Inte heller de stora ekonomierna i Asien är opåverkade och Kina kan mycket väl drabbas riktigt illa när pengarna till storstilade men meningslösa projekt inte längre går att uppbringa. Och vad händer om Kina då bestämmer sig för att kräva in de enorma skulder som USA har till landet för att kunna finansiera en fortsatt expansion? Om någon stollig fundamentalist i maktställning i Europas närhet tycker att det är ett lämpligt tillfälle att öka sitt inflytande? Om något land i Europa i politisk kris får en ny regim som tror mer på att erövra och angripa än att samarbeta? Det traditionella svaret är krig. Frågan är om det kommer att gå så långt. Och svaret är i dagsläget att det finns en risk att det faktiskt gör det.

Här finns det en massa mer att läsa: SvD SvD SvD SvD SvD Expressen Expressen DN DN DN E24 E24 DI

Och på andra bloggar: Rädda Sverige Nu! Den hälsosamme ekonomisten Rune Lanestrand Fnordspotting Ristningar Amsjö.se

Detta inlägg har en kommentar

  1. på frågan om krig uttalade sig profeten cassius clay, som följer: those congs have done me no harm. the problem is right here in america.
    ett folkmord har begåtts i libyen med våra jasplan inblandade. c;a 6800 raketer har avfyrats av nato. hur hade finanskrisen påverkats, om raketerna avfyrats på den andra sidan av medelhavet?
    för 400 år sedan rådde en liknande situation. sydeuropeerna var välmående och ansåg sig inneha nyckeln till paradiset. gustaf II adolf sadlade hästen och gav sig av till tyskland. protestantismen samt hansan i visby var hotade. ”bättre att binda hästarna i fiendeland än här hemma”. så löd ordspråket.
    ingenting har förändrats. sydeuropeerna har ingenting emot om nordborna håller dom under armarna via eu tills dom förenas med fadern, sonen och den helige anden.

Lämna ett svar

Stäng meny