Den 25:e maj i år var det 50 år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal inför USA:s Kongress där han bland annat sade:
I believe that this nation should commit itself to achieving the goal, before this decade is out, of landing a man on the moon and returning him safely to the earth. No single space project in this period will be more impressive to mankind, or more important for the long-range exploration of space; and none will be so difficult or expensive to accomplish.
NASA som bildats fyra år tidigare ur det dåvarande National Advisory Committee for Aeronautics fick uppdraget att genomföra detta jätteprojekt under namnet Apollo, som i sig föregicks av Mercury och Gemini. Detta var i en tid då USA och Sovjetunionen mer eller mindre tävlade om herraväldet i rymden och USA hela tiden fick se sig besegrade av de förhatliga kommunisterna. Sputnik, Laika och Yuri Gagarin visade ju tydligt vem som hade koll på det där med rymdresor. Tack vara den enorma satsningen med månen som mål lyckades USA dock så småningom ta ledningen i rymdkapplöpningen.
Apolloprojektet innebar att en rymdkapsel med servicemodul och månlandare skickades ut i omloppsbana av en bärraket och sedan för egen maskin lämnade omloppsbanan för att bege sig till månen. Bärraketen hette Saturn V och var skapad av bland annat Wernher von Braun, mannen som hjälpte Hitler att bygga raketer för bombning av England under Andra Världskriget. Drygt 110 m hög och med en vikt på över 3000 ton är Saturn V en av de absolut starkaste raketer som någonsin konstruerats och utan tvekan den enda i sin storlek som fungerat felfritt vid varje uppskjutning. De raketer som konkurrerat i styrka med Saturn V är några misslyckade Sovjetiska modeller som på pappret varit aningen starkare men som aldrig fungerat tillfredsställande. Tyvärr valde man att inte fortsätta utveckla Saturn V till den framgångsrika lastbärare den kunde ha blivit.
Det är just Apolloprojektet som gör dagen idag lite speciell. Apollo 11 lyfte från Kennedy Space Center i Florida 16:e juli 1969. Några dagar senare sänker sig månlandaren, som fått namnet Eagle, mot månens yta och landar efter en nervdallrande nedfärd i Stillhetens hav.
Houston, Tranquillity Base here. The Eagle has landed.
Det är alltså idag exakt 42 år sedan som en människa första gången promenerade på månen. Astronauterna Neil Armstrong och Buzz Aldrin tillbringade drygt 21 timmar på månen varav två och en halv timme utanför månlandaren på månens yta.
Man samlade ihop drygt 21 kg sten och grus och åkte sedan hem igen. Kvar på månen finns månlandarens landningsdel där en plakett informerar om att
Here Men From The Planet Earth First Set Foot Upon the Moon, July 1969 A.D. We Came in Peace For All Mankind.
Kennedys målsättning om att vinna rymdkapplöpningen till månen hade med andra ord lyckats. Ytterligare ett antal resor gjordes till månen, den sista i december 1972. Alla framgångsrika bortsett från Apollo 13 som det ju gjorts film om och som trots allt slutade lyckligt.
Under 1970-talet utvecklades rymdfärjorna som ju kan sägas vara en blandning mellan flygplan och rymdraket. Den första starten med rymdfärjan Columbia skedde i april 1981. Total fem rymdfärjor byggdes. Förutom Columbia (som brann upp strax innan landning 2003), Challenger (som exploderade vid starten 1986), Discovery, Atlantis och Endeavour. Rymdfärjorna har under de dryga 30 år de varit verksamma bland mycket annat använts för att placera ut satelliter, serva rymdteleskopet Hubble och vid byggandet av rymdstationen ISS.
Och idag tog det hela slut genom att Atlantis lyckligt landade vid Kennedy Space Center i Florida. Det finns ingen ersättare för rymdfärjorna så USA blir de närmaste åren beroende av ryska raketer om man vill komma upp i rymden. På grund av det ekonomiska läget kommer NASA inte längre att sköta utveckling och drift av något rymdprogram. Istället är tanken att privata aktörer ska tillhandahålla rymdfärder mot betalning, ungefär som en slags avancerad rymdturism. Det är med andra ord en stor förändring som nu sker.
Utan tvekan har människans aktiviteter i rymden gett oss en massa nyttig kunskap om hur Jorden och dess omgivningar fungerar, universums historia likaväl som forskningen gett upphov till tekniska landvinningar som varit till nytta på många områden. Men frågan är hur mycket mer kunskap och resurser som ska läggas på rymden när så mycket behöver åstadkommas här på Jorden. För det är här som framtiden för mänskligheten finns, inte på Månen, inte på Mars och inte någon annanstans heller. Jorden är vårt hem och vi kommer aldrig att få något annat.
Detta innebär ju inte att fascinationen för rymden är ett dugg mindre. Människan kommer alltid att drömma om att resa ut bland stjärnorna och fantisera om vad som kan finnas därute. Det ligger nog i mänsklighetens naturliga nyfikenhet. Och oavsett vad man tycker om utforskandet av rymden kan det aldrig förringa upplevelsen en sommar för 42 år sedan när man om och om igen kunde se de suddiga svartvita tv-bilderna, direktsända från månen…