Ute och cyklar om trafiksäkerhet

På SvD kan man idag läsa ett debattinlägg av socialdemokraten Anders Ygeman, ordförande i riksdagens trafikutskott, angående trafiksäkerheten i Sverige och det enligt hans åsikt stora behovet att öka denna. För att skoja till det kan man ju säga att han är ute och cyklar.

Det är slående ofta man läser åsikter om trafik och trafiksäkerhet från bland annat politiker, byråkrater och s k motorjournalister där det är uppenbart att skribenten inte har koll på det han eller hon skriver om. Statiska kunskaper verkar saknas helt och det verkar vara tillåtet att dra vilka slutsatser som helst från vilka data som helst. Så är även fallet med den aktuella debattartikeln.

StoppskyltTill att börja med ska man vara ytterst misstänksam mot alla som nämner Nollvisionen i positiva ordalag. Man kan ju lite satiriskt skoja om att visionen fick sitt namn av två av de nollor som var med och införde den, dvs en socialdemokratisk kommunikationsminister och en viss trafiksäkerhetsdirektör. Att Nollvisionen i realiteten sätter upp ouppnåeliga mål eftersom människor alltid kommer att dö och skadas i trafiken, precis som sker på de flesta andra områden där mänsklig aktivitet förekommer, är inget man vill kännas vid från ansvarigt håll. Att påstå att man på något sätt kan göra allt så säkert att det enda som möjligtvis kan accepteras som dödsorsak är akut sjukdom och ålderssvaghet är att allvarligt missleda allmänheten och riskerar att ge människor helt orealistiska idéer om liv och död. Hittills har Nollvisionen orsakat betydande kostnader i trafiken, kostnader som inte alls är i paritet med de resultat som erhållits. Detta samtidigt som framkomligheten minskat, och nya risker har uppstått.

En av de allvarligaste felen i Anders Ygemans artikel är påståendet om att antalet dödsolyckor ökat första halvåret 2011 jämfört med året innan. Ur statistisk synvinkel är antalet dödsolyckor alldeles för litet för att kunna dra sådana slutsatser, dessutom är antalet döda för 2011 inte korrigerat för antalet trafiksjälvmord, vilket 2010 års siffror är (enligt uppgift). Han jämför alltså äpplen med päron för att få tillfälle att, i vanlig socialdemokratisk anda, kräva mer regleringar och mer skattemedel till trafiksäkerhetsarbetet. Och man kan definitivt inte bedöma behoven av trafiksäkerhetsarbete grundat på några enstaka veckors trafikolyckor, ändå är det precis det som Ygeman gör.

Mötesfria 2+1-vägar med vajerräcke i vägens mitt måste vara en av de sämsta svenska uppfinningarna sedan motbokens dagar. Dessa vägar är betydligt dyrare än motsvarande vanlig väg både att bygga och underhålla och har samtidigt betydligt sämre kapacitet. Eftersom dessa vägar saknar vägren innebär en enkel punktering eller annat fordonsfel på fel plats totalt stopp i trafiken och dessutom innebär den saknade vägrenen att det i princip är omöjligt för oskyddade trafikanter att vistas på dessa vägar. Enda anledningen att vägtypen alls kom till var rena fantasikalkyler från dåvarande Vägverket, kalkyler som även setts i den ”utvärdering” av vägtypen som gjorts. Någon verkligt opartisk och genomlysande utredning om vajervägarnas samhällskostnader har aldrig genomförts och det finns tämligen färsk forskning som visar på omfattande risker och problem med vajerräcken. Trots det fortsätter utbyggnaden med allt fler förstörda vägar för varje år som går.

Det finns bland politiker m fl en övertro på tekniska system för att öka säkerheten i fordon. Samtidigt som fordonen blir betydligt dyrare finns det inget som säger att de aktuella systemen verkligen fungerar efter ett några år på vägarna. Komplicerade system kräver mer underhåll och innebär dyrare reparationer, förmodat kortare livslängd och lägre tillförlitlighet hos fordonen. Säkerhetssystemen innebär ju i realiteten en slags försäkring mot olyckor, men när färre olyckor sker och när vägarna översäkras mot olyckor blir ju nyttan med systemen allt mindre. Det är även lätt att få en övertro på vad t ex låsningsfria bromsar och antisladdsystem (och kommande nya system som trötthetsvarnare och autobroms) kan åstadkomma vilket medför att förare tar större risker. Detta är inget konstigt utan snarast ett naturligt mänskligt beteende. Som kuriosa i sammanhanget kan man ju påpeka att det inte är mer än något år sedan Volvo skulle visa sitt självbromsande system, ett system som naturligtvis inte fungerade alls vid det aktuella tillfället.

Alkolås i olika former är bara intressant för fordonsförare med alkoholproblem. Att kräva alkolås i samtliga bilar är så utomordentligt korkat att det borde rendera den som kräver det livstids placering i skamvrå med dumstrut på huvudet. I sammanhanget kan man dessutom påpeka att det inte finns något vetenskapligt stöd för just gränsen 0.2 promille alkohol i blodet som ju sedan ett antal år är det som gäller i Sverige. Skillnaden i trafiksäkerhet jämfört med den gamla gränsen på 0.5 promille torde vara närmast omätbar om man nu inte fifflar med statistiken på vanligt byråkratvis.

Att Anders Ygeman tar upp brister i kollektivtrafik och krav på förbättringar i denna i sin artikel blir närmast pajasartat eftersom det är hans eget parti som i regeringsställning under många år bidragit till t ex det bristande järnvägsunderhållet och sådana miljardslukande galenskaper som tunneln genom Hallandsåsen och Botniabanan.

Man kan fråga sig varför just trafiksäkerhetsfrågan blivit en så stor sak i Sverige. Vi har idag förmodligen världens säkraste trafik, faktisk onödigt säker eftersom den extrema säkerheten medför onödigt merarbete och kostnader, minskad framkomlighet och i många fall längre restider. Att i ett sådant läge fortsätta att lägga ytterligare miljarder på trafiksäkerhet samtidigt som det finns åtskilliga samhällsområden där samma pengar kan göra många gånger mer nytta visar inte på någon större kunnande hos förslagsställaren. Varför ska man nödvändigtvis lagstifta och reglera sådant som enbart rör enskilda individer och sådant som kan regleras med enkla generella regler? I Vägtrafikförordningen, 2 Kap 1§, står det

För att undvika trafikolyckor skall en trafikant iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna.

Det är egentligen all lagtext som behövs med hänsyn till trafiksäkerhet, för mycket detaljstyrning riskerar att bli klåfingrighet och omyndigförklarande av trafikanterna. Varför inte låta individen ta mer ansvar för sitt beteende och de eventuella problem som uppstår? Nej naturligtvis hade inte det gått, då hade ju politiker som Anders Ygeman, trafikbyråkrater, m fl inte fått lov att bestämma lika mycket…

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Några påpekanden:

    Låsningsfria bromsar, antispinn, antiladd och autobroms är princip funktioner inom samma system. ABS systemen har nu drygt 40 år på nacken och har inte visat sig ge några större problem, och de har blivit enklare och rejält billigare sedan de först dök upp. Systemen har inbyggd självdiagnos och varnar föraren om systemet är ur funktion. Detsamma gäller Volvos självbromsade system, så hade det suttit en riktig förare i bilen som Volvo testade och inte en docka så hade denna upptäckt detta.

    Att bygga mötesfria vägar är ett effektivt sätt att minska allvarliga olyckor. Man kan dock ifrågasätta om just vajerräcken är det bästa valet av räcke då de bland annat är mycket underhållskrävande. Alternativa räcken som ex. betong borde undersökas. Oskyddade trafikanter bör överhuvudtaget inte vistas på dessa vägar, men att vägarna är väldigt smala får ses som ett mindre problem. Bäst vore förstås flerfilig motorväg överallt men det är dyrt.

    Att antalet döda och allvarligt skadade har minskat kraftigt i relation till trafikarbetet kan i huvudsak tillskrivas den ökade säkerhet som moderna vägar och bilar ger. Vid trafiksäkerhetsarbete så måste man utgå ifrån att människor gör fel; i de flesta fall så går dessa fel obestraffade men i andra fall så resulterar dessa fel i en olycka. Det gäller alltså attt se till att de fel som föraren gör inte slutar i en olycka och om det trots allt leder till en olycka att effekterna av denna blir så små som möjligt. Att lägga hela ansvaret på den enskilda trafikanten är en strategi som är dömd att misslyckas. Sker en flygolycka så lägger man inte ansvaret på den enskilda flygbesättningen utan ser det hela som ett systemfel. Samma princip bör gälla för trafikolyckor.

    1. I alla tekniska system förhåller det sig så att ju fler olika delar det finns som är inbördes beroende av varandra desto större är risken att något slutar att fungera. Enda sättet att komma runt detta dilemma är att bygga redundanta system som naturligtvis blir betydligt dyrare. Dessutom gäller samma sak för de övervakningssystem som finns, även dessa kan upphöra att fungera. I budgetoptimerade system är risken för detta större på grund av de förenklingar man gör i tekniken. Det är alltså inte säkert att föraren i en bil faktiskt får reda på att ett säkerhetssystem inte fungerar.

      Mötesfria vägar är bra, 2+1-vägar med mitträcke är usla. En mycket bättre lösning hade varit 2+1 med räfflad asfalt i mitten som varnar förare som kommer för nära motsatt vägbana. En sådan väg hade inte drabbats av samma problem som vajervägarna har och det med nästan samma säkerhet. Dessutom hade man sluppit fordonsskador på grund av närkontakt med mitträcket. Men återigen, var ska de oskyddade trafikanterna ta vägen? Men det är ju en del av Nollvisionen, att oskyddade trafikanter inte ska få vistas på vanliga vägar…

      Sker en flygolycka där kaptenen orsakat olyckan genom en felmanöver kommer vederbörande utan tvekan att ställas till svars för detta, om han överlever alltså. Att de som gör fel får stå för det de gjort borde vara legio, naturligtvis inom rimliga gränser. Som trafikant är man faktiskt skyldig att ta hänsyn till alla omständigheter som gäller i den aktuella trafiksituationen man befinner sig i. Behärskar man inte sitt fordon ska man inte heller framföra det. Sker det en olycka har fordonsföraren i många fall inte haft kontroll över alla omständigheter och alltså inte framfört sitt fordon på ett säkert sätt. Sen finns det ju tillfällen när problem dyker upp som är helt omöjliga att förutse för föraren och då olyckor sker utan att någon kan ställas till svars. Men för att bygga bort alla risker vid dessa tillfällen genom säkrare vägar, tekniska system mm krävs så mycket resurser att inget samhälle någonsin kan klara av det. Med tanke på hur mycket problem som man kan räkna med i framtiden i samhället finns det dessutom utan tvekan mycket mer angelägna saker att lägga pengar på än trafiksäkerhetsåtgärder med tveksam nytta.

Lämna ett svar

Stäng meny