Public service och behovet av förändring

Jag har redan för drygt ett och ett halvt år sedan skrivit om ämnet och den artikeln är fortfarande i högsta grad aktuell. Läs den gärna igen. Det som aktualiserat frågan är flera artiklar och inlägg de senaste dagarna om framtiden för public service i Sverige.

Det hela började med ett tal som Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth höll om framtiden för public service tv, refererat i en artikel i SvD. Det handlade bland annat om sponsrade program, vilka typer av program som ska produceras och hur finansieringsfrågan ska lösas. Det är ju inte direkt en nyhet att ”TV-licensen” är en hopplöst föråldrad finansieringsform som medför onödig byråkrati och kostnader. Det är inte heller någon hemlighet att sponsrade program är ett problem för den som påstår sig vara objektiv och att det ständigt förändrade medialandskapet gör att även kolosser som SVT måste förändras.

Genast dyker TV-avgiftskramarna upp och håller krampaktigt fast vid en bild av verkligheten som aldrig existerat. Mer än en fjärdedel av alla hushåll betalar idag inte någon tv-avgift. SVT och SR har aldrig varit politiskt obundna eller fristående från politiken. Att påstå något annat är djupt oärligt och visar på en bristande verklighetsuppfattning. Det är riksdag och regering som bestämmer om tv-avgiftens storlek, sändningstillstånd och ramarna för SVT:s verksamhet. Det är även regeringen som utser SVT:s styrelseordförande, som för närvarande, och förmodligen av en ren händelse, råkar vara en gammal politiker, socialdemokraten Lars Engqvist. Den som trots detta tycker att SVT och SR är fria och obundna borde lämna in sin hjärna för undersökning.

Kristdemokraterna Andreas Carlson och Caroline Szyber skriver i SvD om behovet av förändring och kommer med flera olika idéer om hur finansieringen av public service kan ske.

Vänsterpartisterna Bengt Berg och Siv Holma svamlar i ett annat debattinlägg i SvD om hur bra tv-avgiften är och hur nöjda alla är med den. Tyvärr andas hela inlägget av en fullständig brist på verklighetsförankring och verkar hoprafsat i största hast utan någon tanke.

Christer Nylander (fp) skriver i Sydsvenskan om behovet av förändring av tv-avgiften men mest handlar inlägget om mediepolitik i stort. Han tycker att SVT ska fortsätta konkurrera med de kommersiella kanalernas trams-tv. På politikers vis talar han om förändring samtidigt som han egentligen inte vill se några större förändringar.

SVT:s VD Eva Hamilton skriver i DN om hur hon vill se företagets framtid. Det är en blandad kompott hon kommer med. Och naturligtvis skriver hon utifrån sin position som VD som hon gör för att i så stor utsträckning som möjligt gynna sitt företag. Det betyder inte att det hon skriver är det som är bäst för mediekonsumenterna. Hon vill fortsätta konkurrera med de kommersiella kanalernas trams-tv och ha kvar en modifierad tv-avgift. Samtidigt vill hon öka närvaron och göra SVT:s programarkiv tillgängligt på nätet.

Det finns många möjliga vägar att gå för public service. Den bäste är förmodligen att man bantar bort den del som konkurrerar med de kommersiella kanalerna och istället fokuserar på smalare program, oberoende nyhetsrapportering, undersökande journalistik, mindre kommersiella kulturyttringar mm. Det är också bra om man försöker få bort all form av politiskt inflytande på verksamheten, alltså få bort gamla avdankade politiker, fackpampar och liknande från styrelser och andra maktpositioner. Blanda nytänkande och engagemang med de möjligheter en verkligt obunden medieproducent har.

Den enda rimliga finansieringsformen är via någon form av skatt, avgift eller liknande som fördelas på ett någorlunda rättvist sätt över befolkningen, förmodligen procentuellt efter taxerad inkomst. Denna finansiering kan enkelt skötas av Skatteverket och på så vis sparar man de mer än 160 miljoner om året som Radiotjänst kostar och så får man bort onödig byråkrati. Svårare än så behöver det inte vara.

Kommentera

Stäng meny