Datalagringsidoti

Regeringen presenterade idag sitt förslag på hur Datalagringsdirektivet ska införas i Sverige. För den som mot förmodan inte vet vad det handlar om så kommer det att innebära att för alla telefonsamtal du ringer kommer uppgifter om vem du ringt samt bland annat när och varifrån att lagras liksom sändare och mottagare av e-post och uppgifter om t ex internetuppkopplingar. Detta i något slags patetiskt försök att motverka organiserad brottslighet och terrorism. Ett stort problem är att direktivet är lätt att kringgå för de som har datatekniska kunskaper och resurser vilket ju får till följd att det i första hand blir de mindre aktörerna inom den kriminella sfären och tillfällighetsförbrytare som riskerar att drabbas av rättvisan i någon större grad än tidigare.

Själva Datalagringsdirektivet är en synnerligen dåligt skriven sörja som prackades på EU:s medlemsstater huvudsakligen av en tidigare justitieminister, socialdemokraten Thomas Bodström. Därför tvingas alltså Sverige att införa ett riktigt dåligt direktiv som med största sannolikhet inte ger något resultat som över huvud taget ligger i paritet med vad det kostar. Att direktivet är dåligt skrivet kan ju som en parentes ha att göra med att Thomas Bodström ju skrivit även andra saker som varit riktigt dåliga.

Det stora problemet är naturligtvis det sätt på vilket direktivet omintetgör en betydande del av den personliga integriteten, men även de omfattande kostnaderna för lagring och hantering av de enorma datamängderna. Det är även stora skillnaderna mellan olika länder i implementering av direktivet som medför betydande snedvridning av konkurrensen inom kommunikationsområdet på EU:s inre marknad. Detta samtidigt som det inte finns några som helst uppgifter som skulle indikera en högre nivå av lösta brott eller en lägre brottslighet i de länder som infört direktivet.

För Sveriges del kommer prislappen att hamna på uppåt en miljard för införande och säkerligen flera hundra miljoner årligen i drift. Regeringen saknar i sammanhanget varje form av realism och tror att sådär 200 miljoner räcker för att införa det hela. Dessutom räknar man med att användningen kommer att kosta skattebetalarna minst 20 miljoner om året i ersättning till operatörerna och därtill miljoner i kostnader för kontroll och tillsyn. De som drabbas av de största kostnaderna, relativt sett, är små internetoperatörer som kan få lägga stora summor på att lagra data om ett mindre antal abonnenter. Men naturligtvis är det i slutändan som vanligt vi kunder som får betala kalaset. Mot ovanstående kostnader ska ställas de böter som Sverige kan drabbas av för att inte genomföra direktivet, böter som enligt en artikel i DN blir 27 miljoner. Ja, du läste rätt. Böter på 27 miljoner för att inte genomföra något som kostar en miljard eller för den delen ungefär lika mycket som det skulle kosta myndigheterna att utöva tillsyn och begära ut uppgifter under ett år. På något sätt får jag det till att det är mycket mycket billigare att strunta i att införa direktivet än att införa det. Man kan ju tycka att ansvariga inom regeringen skulle ha uppmärksammat detta men det kan ju vara så att matematiska eller ekonomiska kunskaper inte är egenskaper som svenska justitieministrar besitter.

Regeringen skriver i lagförslaget att data ska kunna lämnas ut utan dröjsmål vilket kan tolkas som att alla operatörer måste ha speciellt utbildad personal tillgänglig dygnet runt, året runt, som kan hantera och lämna ut efterfrågad information. Man får inte heller glömma att alla register läcker information och att det inte finns något sätt att helt säkerställa att lagrad information inte hamnar i orätta händer. Det finns uppgifter om att bl a polismyndigheter i andra EU-länder i omfattande utsträckning begär ut lagrade data och slentrianmässigt begär tillstånd för detta först i efterhand. Det finns också uppgifter om att utlämnade data inte sällan skickas mellan länder utan erforderligt tillstånd. Det finns alltså stor anledning att anta att någon större säkerhet inte är att vänta för de lagrade uppgifterna.

Att svensk polis skulle behöva sådana data som Datalagringsdirektivet ger är ytterst tveksamt. Vi får komma ihåg att svensk polis inte ens klarar av att utreda brott där gärningsmannen är känd och har erkänt brottet skriftligen. Det lär inte finnas särskilt många personer inom poliskåren som besitter sådana färdigheter och kunskaper som behövs för att kunna ta del av och få någon nytta av de aktuella uppgifterna. Dessutom har polisen redan idag möjlighet att få del av uppgifter från t ex tele- och internetoperatörer i brottsutredningar. Och, som lök på laxen, finns det uppgifter om att regeringen avser att i framtiden låta ALL misstänkt brottslighet vara grund för att få ut lagrade uppgifter, inte som idag att det ska röra sig om brott som minst ger fängelse i sex månader. I princip räcker det att du går mot röd gubbe för att riskera att uppgifter begärs ut.

Irland har anmält Datalagringsdirektivet till Europadomstolen och Tysklands författningsdomstol har konstaterat att det sätt på vilket direktivet införts strider mot den tyska konstitutionen. I Rumänien har författningsdomstolen upphävt lagen om datalagring. EU-kommissionen håller på och analyserar konsekvenserna av detta och vi lär inte se något resultat av det arbetet förrän till våren. Trots detta tänker Sveriges regering nu införa direktivet. Man kan konstatera att regeringen ger uttrycket dålig timing en helt ny dimension.

Faktum är att eftersom Justitieminister Beatrice Ask vill övervaka all svenskar måste hon ju anse att alla svenskar är potentiellt grova brottslingar, även hon själv…

Man kan läsa mer om Datalagringsdirektivet i SvD, SvD, DN och Sydsvenskan.

Lämna ett svar

Stäng meny